camillanystrand

Jag kommer ihåg att när jag var liten så fanns det ett häfte i en låda hemma med information om de vanligaste barnsjukdomarna. Inte vet jag varför, men jag öppnade häftet ganska ofta och rös var gång när jag såg bilderna på ledsna barn med diverse utslag över hela kroppen. Å andra sidan visste jag att jag kunde bocka av några av sjkdomarna som jag blivit vaccinerad för, vilket gjorde situationen lite minde obehaglig.

tydligen hjälper inte vaccinet på alla. jag sträcker upp handen och anmäler mig som en av offren. 21 år gammal med mässlingen. Har alltid trott att detta var en barnsjukdom, men tydligen inte. Alla kan få den, och jotack, jag ser det. Kommer inte ihåg om jag någonsin känt mig såhär sjuk för en så lång tid. Eller sett så hemsk ut att jag vill riva sönder min kropp när jag ser den i spegeln. Skulle helst av allt nu vilja åka in till sjukhuset, be dem pumpa mig full med morfin eller söva ned mig, sondmata mig och ge mig vaccin mot allt som går att få. Jag vill aldrig mer bli sjuk igen efter dethär.

trots att jag har så extremt fina vänner som hjälper mig med allt och tar hand om mig trots att jag smittar, så vill jag inget annat än att vara lite närmre hem. Jag längtar inte hem, men vill känna den trygghet som sverige och mitt familjehem kan ge mig och som inget annat någonsin kommer kunna tävla emot. jag vill ligga i mitt rum hemma och veta att mamma och pappa är nära. jag vet, jag är en crybaby. men det är okej, det får man vara ibland.

nedan, ett pepparkakshus i formen av WTC med att flygplan inkraschat i det.